Tidigare har jag påstått att tiden är en variabel, detta är just nu en både och sanning, jag leker för stunden att tiden är en konstant i vårt rutnätsformade universum med fixa existenspunkter, som vi (vår minsta grejer) hoppar mellan.
Låt oss anta att detta är sant, att vi spenderar lika mycket tid i varje existenspunkt... Men att rörelsehastighet trycker ihop vårt existensnät, någon form av tröghet... Detta i sin tur samlar materia (om det finnes i närheten) som låser sig till varandra och ytterliggare drar ihop vårt existensnät.
Jag har försökt att grafiskt visa hur detta skulle vara, inga snygga bilder, jag är ju ingen expert. men såhär tänker jag:
Detta är ett platt universum, ett hopp mellan de olika existenspunkterna är exakt lika långa, punkterna har ingen gravitation så en ansamling är inte möjlig, två objekt på kollisionskurs skulle bara krocka och studsa ifrån varandra eller flyta till synes slumpmässigt i en enda soppa.
Detta är ett "böjt" universum där den blå punkten representerar en ansamling av massa, de röda objekten representerar ett objekt i rörelse där hastigheten hos objektet deformerar eller trycker ihop existensnätet, eftersom punkterna har en viss gravitationskraft, får vi en tröghets effekt, detta i stället för Higgs partiklen (som man ännu ej hittat), med ett böjt universum ansamlas objekt till varandra och drar ihop vårt nät, den samlade gravitationskraften i nätet drar till sig mer av nätet runt omkring.
Eftersom tiden (i denna lekmodell) är en konstant mellan varje hopp i nätet... Betyder det att för att kunna hoppa samma sträcka på samma tid sett ur en annan punkt från universum, måste objektet hoppa mellan tätare punkter och därmed använda mer tid... Tiden skulle se ut att gå långsammare i ett område med tätare nät. t.ex i ett gravitationsfält.
Ett tankeexperiment i saken kanske också förklarar vad jag menar... Vi har en behållare med vätska, överst finns luft sedan vatten därefter olja och sist, sirap. Dessa är separerade och ligger ovanpå varandra. Några kulor i din hand representerar tiden och vätskan representerar existensnätet... Du släpper kulorna med relativt kort intervall, först färdas de i luften, detta är det platta universum. kulorna är separerade och håller ungefär samma avstånd...
Därefter träffar de vattnet, kulorna kommer närmare varandra eftersom massan i vattnet är tätare, kulorna går också mycket längsammare. Efter detta träffar kulorna oljan, tiden genom oljan blir mycket längre eftersom massan i oljan är ännu mycket tätare, rörelseenergin är långsammare... Till sist går kulorna igenom sirapen... vilket är mycket tjockare än oljan... återigen förlängs tidsåtgången för att färdas samma sträcka... Till sist träfar kulorna en infinitiv massa (botten), tiden för att ta sig igenom denna blir infinitiv, kulan stannar... Den har, så att säga inte "tid" att kunna hoppa till nästa existenspunkt. nätet ligger för för tätt, kanske ovanpå / i varandra på samma punkt.
